|
Jag skrev till Sara häromdagen och undrade om ödet sker av de val man har gjort, eller om ödet bara sker. Sara tror att ödet sker av de val man gör. Jag vet inte vad jag tror. Jag tror på både och.. Krockar man eller något liknande brukar man säga att det var ödet. Men samtidigt gjorde man ett val om att åka iväg.
Förra året och året innan var jag ett psykbryt. Det första året är ju ganska längesen och påverkar inte mig på samma sätt längre, för det är bearbetat. Förra året (början på 2010) bytte jag umgängeskrets väldigt mycket och det förändrade hela min helhetssyn på människor. Jag såg skillnaden mellan vänner och kompisar. En vän kan betyda olika beroende på person. En vän är så mycket mer än att bara umgås, ha roligt och lita på. Jag har vänner jag kan lita på, sen har jag vänner där jag vet var jag har dem.
Jag har blivit krossad många gånger. Oftast blundade jag om det förflutna och förlät. Jag har alltid förträngt allt istället för att prata med någon om hur jag egentligen kände om allt. Jag var van med att behöva skydda mig själv. Att gå vidare.
En vän till mig, från det maskulina perspektivet sade att jag är för bra. Jag är för snäll och ärlig helt enkelt. Jag var van vid att gömma undan mina känslor eftersom det är lätt att bara stänga av, så jag gjorde det.
Jag har varit tvungen att upprepa det flera gånger för att det ska bli ett ärligt erkännande. Så många gånger att jag tillslut förstod innerbörden.
... Och det är nu som jag förstår hur han menade.
Jag hade en dragningskraft till personer som tog min energi. Jag vet inte hur jag ska formulera mig.. Hur jag ska få fram mina ord bra. Det spelade ingen roll hur många gånger personer krossade mig. Nu har jag insett att en gång är ingen gång men två gånger är för mycket. Låt oss ta ett exempel på en person som ni flesta vet om. Jag har alltid vetat att han skulle vara den som lämnade mig för någon annan, och not the other way around.. Jag trodde att allt var annorlunda. Men efter att två gånger blir det för mycket och inser att man inte vill ödlsa någon mer dyrbar tid, vilket man insåg att man tidigare har gjort helt i onödan. Man blir blind. Kärlek gör en platt trots att man är en stark person.
Ödet blev av det val jag gjorde. Att inte ödsla någon mer dyrbar tid och istället gå framåt. Jag har börjat respektera mig själv vilket har resulterat att jag har fått respekt tillbaka. Valet blev att jag gav upp ett onödigt slöseri och ödet blev att jag hittade nya spännande människor som lyser upp min vardag, där jag kräver respekt tillbaka och får den samt ytterligare bonus.
Men vet ni vad som sårar mig mest? Det som sårar mig mest av allt är att jag kan känna ibland att jag inte blir omtyckt för den jag är. Jag blir bästa vännen. Det känns ibland som att jag måste spela ett spel för att få någon att tycka om mig, som alla andra tjejer gör. Leker svåra. Jag vill inte vara den personen. Hur absurt är inte det? Att behöva spela ett spel för att få någon att hålla kvar intresset. Det är vad jag känner. Samtidigt har jag lärt mig att inte öppna upp mig för mycket (man lär sig av sina misstag), vilket resulterar till att man spelar ett spel, leker svår.
Det här kanske låter fördomsfullt, men det känns som vilken ful person som helst kan ha ett förhållande. Men inte jag. Jag är inte direkt kräsen. Jag har till och med varit tillsammans med en ful idiot.. Jag är inte ens komplicerad för jag är rak, ärlig och vill bara bli behandlad precis likadant, om inte ännu bättre.. Jag tror inte ens jag vet mitt värde. Det jag vet är att man inte behandlar mig illa. Annars? hämnd? nej, jag är för lat. Jag sitter hellre här och låter karma fuck you up.
Det är svårt att erkänna för sig själv att ingen vill ha en som man är. Jag har insett att jag har ett enda krav på en kille och det är att han inte ska vara för snäll. Jag tror ni förstår själva hur jag menar. Att det ska gå att hålla en diskussion utan att han säger "ja okej, "älskling", du har rätt". Kanske är det så att jag är den personen i vissa situationer, fast för en kille? Den som är för snäll? Den som ställer upp i vått och torrt och skulle kunna gå genom eld för min loverboy. Tofflan no1? haha.. Jag tror fan det alltså. Skjut mig.
Jag har aldrig satt mig själv i första hand när det kommer till kärlek. Jag har alltid priroterat den andre's nivå. Man glömmer bort sig själv och sjunker lägre i sitt värde.
Men som sagt, det gör lite ont att det aldrig är ömsesidigt. Det tog emot att blotta mig naken om att ingen i praktiskt taget vill ha mig för den jag är. eller? Är det bara så som jag själv känner?
Jag har börjat pratat med en väldigt intressant person som fick mig att förstå att den andre måste respektera sig själv och att jag måste respektera mig själv, vilket gör att båda respekterar och tycker om varandra i en relation. Får man ingen respekt tillbaka, det är då man blir krossad.
Jaha, och det blev visst mer upptäckter än vad jag trodde. Det sög ju. Nu är det bara att bearbeta det också. Nu låter det som om jag är världens löjligaste. Jag brukar aldrig skriva om sånt här men jag menade mer att jag gör allt för en person jag älskar, och sätter värdefulla människor i första hand.
Hur ska det här sluta nu då? Haha. FML.
.... En stor eloge till dig som orkade läsa detta.
|
